Jag älskar dig så jävla mycket. Jag har alltid sett dig som min räddande ängel. Men efter dessa två dagar så verkar det som du kommer lämna mig när som helst. Jag vet att du inte kommer det. Du har sagt det flera gånger. Men känslan finns där. Du har känslan av att jag ska lämna dig. Så vi behöver prata. Precis som du sa till mig i natt i telefonen. Jag är så jävla rädd. Jag har alltid varit lycklig med dig och jag vill behålla det så. Tänk om sagan tar slut? Jag kan inte leva utan dig. Du är mitt allt. 

Vi har gjort framsteg tillsammans. Utan din hjälp så skulle jag inte ha kommit så här långt. Jag vill ha kvar dig på min sida. Jag vill inte att du vänder dig emot mig. Jag kommer alltid älska dig. 

Oron stiger i min kropp. Vad kommer du säga? Kommer du säga att du inte orkar längre? Eller kommer du vara kvar vid min sida precis som jag vill? 

Jag känner att jag är förtvivlad. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har ett tryck över bröstet och har lite svårt att pressa ner luften i lungorna. Jag är livrädd. Det känns som om jag förlorar dig. Som om du sakta glider ifrån mig och jag står hjälplös kvar och ser efter dig. 

Varje sekund utan dig gör ont. Varje sekund utan din kärlek och värme gör ont. Men det som gör mest ont är när vi bråkar. Jag vill inte bråka. Jag vill att vi ska vara sams. Jag måste skärpa mig. Jag startar de flesta bråken eller gör en vanlig diskussion till ett bråk. Jag är så ledsen för alla gånger jag sårat dig. Jag hatar mig själv för det. Du förtjänar så mycket bättre.  Snälla stanna med mig. Ge mig en chans att förändras.

Du kväver mig. Jag kan inte andas. Jag kämpar med gråten i halsen. Du mördar alltid min livslust. Du får mig vilja dö. Lämna världen direkt. Varför måste du vara så jävla brutal? Jag kommer aldrig kunna bli stark,för du finns alltid där och kväver mig och tvingar mig att halka ner till botten igen. Där jag är en hög med kött som inte vill göra något.

Just nu vill jag ligga i min älsklings famn. Det enda stället jag är säker på. Den enda jag kan och kommer kämpa för.

Du sa förut att du gillade hennes stil. Den var häftig och du skulle inte ha något emot om jag började klä mig så. Men så fort jag bär något som du anser inte är "min stil" så påpekar du det. Jag är inte arg eller ledsen,jag bara insåg dubbelmoralen. Vilket trasslade till sig i min hjärna.Hur vill du att jag ska vara? Du vill att jag är mig själv,men även när jag är mig själv,bara klär mig lite annorlunda så är jag inte mig själv? Jag är rädd att detta skulle kunna starta ett bråk. Men jag var tvungen att få det ur mitt system.

Sakta så tror jag att jag förstör vårat förhållande. Det tär på mig. Det sårar mig varje gång jag tänker på det. Kommer du få nog? Kommer du inse att du inte orkar med mig längre?

Jag försöker vara den perfekta flickvännen.Jag försöker göra dig glad på alla vis jag kan.Skämma bort dig med gåvor,låta dig göra vad du vill men jag lyckas inte. Jag är för barnslig och känslig för att kunna bli den perfekta flickvännen.

Jag kämpar varje dag.En kamp som aldrig kommer ta slut. Jag kämpar för att må bättre. Jag kämpar för att få hålla dig kvar i mitt liv.Jag kämpar för att bli den perfekta flickvännen.Jag kämpar för att få dig känna dig älskad. Om ändå jag kunde vara någon annan. Men jag vill vara mig själv. Men den jag är duger inte. Jag är inte vacker och jag har inte en fin personlighet. Det enda som skulle funka är om jag ger upp mig själv och blir någon annan.

Jag hoppas att med denna text så kommer jag minska din rädsla lite..Jag vet inte,men jag hoppas.

Jag tror inte jag tvekar på mina känslor egentligen,för jag älskar dig,jag tror jag tvekar på om dom kommer hålla.Jag är så van vid att i nästan alla mina tidigare förhållanden så tog det slut för att mina känslor tog slut.Men mitt förhållande med dig är inte som dom förhållandena,så jag har inget att vara rädd för egentligen. Jag har bara haft ett annat förhållande som liknade vårat känslomässigt. Och dom känslorna varade flera år efter han lämnat mig.Och då borde mina känslor för dig,som är jävligt starka,egentligen vara jävligt länge,förmodligen för alltid.

Jag tror även jag är rädd därför att vårat förhållande är det längsta förhållande jag trivts i. Och jag är lite rädd,för jag vet inte hur långt det kommer bli,och ärligt talat så är jag väldigt rädd för att bli sårad. Jag är på min vakt,jag letar ibland efter tecken som visar att du kommer lämna mig.

Jag vill inte att du ska vara rädd för att jag ska lämna dig,för jag tänker inte det. Du gör mig lycklig.Jag är så otroligt lycklig med dig. Jag älskar att vara i din famn. Jag älskar allt med dig. Jag älskar att tänka tillbaka på alla saker vi gjort tillsammans,och allt roligt vi ska göra.

Jag önskar att jag kunde sluta ha dessa känslor av tvekan,men sist så med din hjälp försvann dom,jag tvivlar inte alls på oss,och jag tror att med din kärlek kommer dom försvinna igen.Vi har något starkt,vi behöver bara ta reda på det. Vi måste bli bättre på kommunikation. Jag tror på oss,snälla,lämna inte min sida.

Du är den bästa människa jag någonsin träffat.Så tålmodig med mig.Så stark,omtänksam, ödmjuk,underbar, snäll ,vacker,söt,sexig,fantastisk och min själsfrände.

Jag vill inte att du släpper taget,aldrig någonsin, jag känner mig säker i vårat förhållande och tror att vi kan bli mer än flickvän och pojkvän. Vi behöver bara arbeta lite på detaljer.Tex kommunikation. 

Jag vet att lite av detta doesn't make sense eftersom jag sa att jag tvivlar,men just nu känner jag mig jävligt säker på vad jag vill,och det gör jag 99% av tiden. Men ibland blir det 1% som viskar i mitt öra att vårat förhållande kommer misslyckas för jag kan inte behålla känslor. 

Jag älskar dig,då,nu och för alltid.

Vad skulle jag göra utan dig?

Har du någonsin kollat på någon och insett att den personen måste du lyckas få? Jag minns hur ledsen jag blev när min älskling sa att han inte var inte intresserad av ett förhållande just då,men gärna fanns för mig som en vän.Från den stunden och en vecka framåt gjorde jag allt jag kunde för att få honom att ändra sig. Jag försökte inte tvinga på honom min kärlek,utan mer försökte få honom att falla för mig.Han hade trots allt sagt att det inte var helt kört,det fanns en liten chans att han skulle öppna upp sitt hjärta för mig. Jag vann honom. Jag vann hans hjärta. Jag minns första kyssen,hur nervös jag var sekunderna innan våra läppar möttes. Hur underbar den stunden var. Alla kyssar efter den. Jag har nog aldrig känt mig så säker i ett förhållande. Så säker på vad jag vill. Så jävla kär och lycklig. Varje gång jag ser in i dina otroligt vackra ögon så blir jag varm inombords. Tänk att du är min,och ingen annans.

Min räddande ängel. Utan dig skulle jag inte vara där jag är idag. Jag tror att vi hjälpt varann. Jag känner mig ganska stark,som om jag faktiskt kan gå utanför dörren och överleva.Ibland känns det som jag kan göra vad som helst,så länge du finns vid min sida. Min källa för styrka är du. Jag kan finna lite extra styrka i minnen,i bilder,i dina ögon,i dina kramar,i dina läppar,i dina ord och i hela dig. Du finns alltid för mig.

Jag vill inte ha dig på något annat sätt. Jag älskar dig för den du är. Jag älskar din galna,snuskiga humor. Jag älskar din musikaliska sida.Jag älskar hur du trummar på i princip allt och kan börja dansa bara så där. För att inte tala om hur mycket jag älskar dina miner och ljud du gör. Jag älskar hela dig och ber dig att aldrig ändra dig. För min skull,snälla.

Jag älskar när du blir glad över något jag gjort för din skull eller blir glad över något som jag köpt åt dig. Du är så fruktansvärt söt. Jämt!

Jag är på exakt rätt humör just nu. Jag är fylld med livslust och glädje. Ibland så hamnar jag i ett perfekt humör. Jag kallar det inre frid,för det känns som jag funnit frid.Även om det bara är för stunden. Det är ett sällsynt humör för mig,och det är lätt att tappa känslan av inre frid. Det är så svårt att förklara,men känslan är fantastisk.Som om jag inte hade några problem i världen och inget står i min väg. Men om jag råkar tänka på något sorgligt så kan denna känsla av inre frid brytas. 

Men så länge den varar så känns det extra roligt att leva.

Jag känner mig så krossad.Som om någon tagit alla mina drömmar,min själ och mitt hjärta och stampat på dem. Men inget har hänt. Jag bara plågas av känslor utan grund.