Jag känner mig så krossad.Som om någon tagit alla mina drömmar,min själ och mitt hjärta och stampat på dem. Men inget har hänt. Jag bara plågas av känslor utan grund. 

Jag vet inte om man kan kalla det "saknad" men jag saknar att skära mig.Se blodet rinna ner från såret.Men samtidigt är jag stolt över att jag inte gjort det på flera månader. Att gå tillbaka nu vore ett svek.Ett svek mot mig själv och min kärlek. Men jag är rädd att jag kommer göra det sveket. Förr eller senare.

Jag får vara stark för stunden.

Varför känns det som jag förlorar dig? Som om du bara glider längre och längre bort från mig? Jag kämpar för att hålla fast vid dig.Vill låsa fast dig i din lägenhet så jag vet vart jag har dig.Jag är så rädd. Min älskade , jag är så otroligt paranoid. Känns som du sakta släpper taget om mig,det är förmodligen inte sant men det känns så. Tänk om du långsamt bara förbereder mig för att bli lämnad?

Jag går sönder.Bit för bit lossnar. Jag tror att du är den viktigaste biten i mitt pussel.Och jag verkar förlora dig.Jag förlorar dig till dina drömmar. Då vet jag iallafall att du kommer förbli lycklig. Jag vill inte vara utan dig. Du är det bästa med mitt liv.

Med tårar som försöker tränga sig ut ur ögonvrån så funderar jag nu på hur sant detta är.Är det bara min paranoia som spökar? Eller finns det någon sanning i detta? Kommer du lämna mig? Har du redan fått upp ögonen för någon annan? 

Jag älskar dig så mycket,varje andetag du tar är en gåva till mig.Varje leénde du ger mig ger mig vingar.Varje gång jag får en kram eller kyss av dig så svävar jag på rosa moln.Det enda stället på jorden jag vill vara är i din famn.Och där vill jag stanna för evigt.Snälla,ta det aldrig ifrån mig.Lova mig att alltid finnas vid min sida.För jag älskar dig.

Ibland undrar jag om jag kommer klara livet.Det känns ibland som allt arbetar emot mig,som något försöker kväva mina skrik och sakta ta livet av mig. Men nej,så är det inte.Livet har sina motgångar.Vissa får fler och andra mindre. Man måste se bortom horisonten,sikta mot stjärnorna. Jag skulle inte sitta här idag och skriva detta om jag inte fortsatt leva.Ta varje dag som den kommer.Jag har fortfarande många frågor,funderingar och känslor men jag klarar vardagen mycket bättre idag än jag gjorde för två år sedan.

Som rubriken säger,så sårar alla någon ibland.Ibland med flit men oftast omedvetet. Man kan inte leva i konstant rädsla att såra någon eller rädslan att förlora någon. Alla är vi människor,och vi kommer alla ta snedsteg,såra någon eller rent av klanta till det som fan."Det största är ej att aldrig falla,utan att resa sig upp efter varje fall". Vi behöver ta oss upp igen efter varje fall.Men många klarar det inte utan hjälp,andra vill inte eller accepterar inte hjälp.Andra orkar inte.Oavsett anledning så borde man kämpa vidare.Varje dag borde man ta ett steg ut i världen och göra något man kanske inte skulle göra annars. Leva fullt ut,vara lite galen , vi lever bara en gång. Om vi spenderar varje dag med att sitta i ett mörkt hörn och gråta eller vad som helst så kommer vi missa möjligheter.Chanser att göra något kul,chanser att möta nya personer som senare i livet kunde ha betytt mycket.Jag vet inte om ödet finns,men slumpen finns.Alla beslut är en möjlighet.

Har du någonsin önskat att någon kan se dig? Se vad du blivit,hur du förändrats? Ett ex - för att visa vad dem missar? En avliden - för att du vill visa vad som hänt på sista tiden? Jag vet inte,något.

Jag sitter här med sprängande huvudvärk.Jag funderar.Tänk om en självmordsbenägen person får veta att dem är döende.Blir denna person glad då eller börjar den inse att den vill leva? Jag tror faktiskt att jag skulle inse att jag ville leva.Det är trots allt det jag insett under sista tiden.Trots allt skit jag fått ta i mitt liv,så pass mycket skit att min livshistoria berörde en äldre människa när jag berättade den,så vill jag leva.Jag ser vackra saker i världen.Inte alltid,men tillräckligt ofta för att vilja leva.

Jag hoppas att jag någon gång lyckats hjälpa någon person,eller gjort någon lycklig.För då har jag gjort något bra i mitt liv.

Nu.. innan mitt huvud exploderar så ska jag ta en alvedon (om det finns någon hemma) och sen sova. 

Jag stod i fönstret och såg dig åka iväg. Jag kände mig plötsligt så tom. Utan dig är jag inget. Jag vill vara med dig både natt och dag.Vem ska annars krama mig när jag inte kan sluta gråta? När jag inte längre vill veta av livet. Du finns alltid där för mig,och du räddar mitt liv när det behövs. Du står alltid på min sida och stöttar mig.Ibland driver jag dig till vansinne,och ibland sårar jag dig. Ibland gör jag dig förbannad,ledsen eller besviken.Men jag är bara människa. Och jag är inte som alla andra.Jag kommer alltid hantera situationer på mitt vis. Min konstanta rädsla att förlora dig finns hos mig.Den gräver sig långt ner i min själ.Men jag älskar dig mer än allt annat.

Min älskade.. åh ..jag vet inte vad jag ska göra.Jag älskar att se in i dina ögon,känna värmen från din kropp.Känna dina armar runt min kropp i en kram.Kyssa dina mjuka,varma läppar. Höra din röst.Höra dig säga att du älskar mig.Se dig le.Få dig att skratta.Bara ligga brevid dig och prata om allt och inget. Är detta en dröm? En saga för bra för att vara sann? Kommer vi inte leva lyckliga i alla våra dagar? Just nu känns det som du tvivlar på oss. På mig.På mina känslor,och jag undrar , tänker du lämna mig nu?

Utan dig skulle jag fallit.Fallit ner till botten igen.Men du har hjälpt mig upp.En sådan fruktansvärt lång bit har du hjälpt mig.Om du släpper taget nu så kommer jag falla. Jag är rädd.

Du tror att du gör mer skada än nytta. Du tror så fel. Det kanske verkar så när vi bråkar,när vi är osams och när jag är fullständigt omöjlig att ha att göra med..Men du har gjort så mycket för mig,och du gör ständigt så mycket för mig. Du gör så otroligt mycket som får mig att må bättre,men du ser det inte.

Du är mitt liv nu.Du är min framtid.Du är en del av min dåtid,min fulla nutid och min absoluta framtid. Du är anledningen till min fortsatta existens.Du är mitt hjärta.Min inspriration.Min one and only.Snälla ta det aldrig ifrån mig.

Din för alltid.